Rapport från AltCom 2012 “Inga gränser”

Först och främst kan jag konstatera att detta var en av ytterst få Malmövistelser för mig då jag inte gick vilse en enda gång. Jag har varit i Malmö väldigt många gånger, och gått vilse nästan varje gång. Malmö brukar framstå för mig som en hop helt bisarrt anordnade gator som alla ser exakt likadana ut.

Det kunde ju ha varit Murphys lag som gjorde att jag hittade direkt till Folkets park från tågstationen, eftersom jag anlände till Malmö flera timmar innan festivalen öppnade. Så på kvällen testade jag om jag kanske skulle hamna vilse ändå om jag hängde med Stef Gaines och Mikael Sol på en rätt lång promenad till en annan stadsdel när jag var astrött efter att ha vaknat klockan 3 på morgonen för att hinna med ett tidigt flyg från Berlin. Denna plan saboterades dock av att Mikael kommenterade alla viktiga orienteringspunkter utmed vägen, så jag hittade tillbaks till Folkets park (i environgerna av vilken mitt vandrarhem låg) utan några som helst svårigheter. *Suck!*

Stef och jag matchade dessutom. (Foto taget av Stef!)

I alla fall, AltCom ägde alltså rum i Folkets park i Malmö. Föredragen och panelerna var mest inne på Moriskan. Den svarta tavlan under trädet blev senare bemålad av Mattias Elftorp. (Först skulle den målas av MP5, men hon hann inte. Sedan av Studiostrip [mer om dem nedan], men de var enligt uppgift för nyktra, så till slut fick Mattias göra det själv …)

I detta tält var bok-och fanzinmarknaden. (Vad är grejen med alla dessa seriefestivaler under den kalla årstiden där marknaderna är inne i tält? Fast detta var åtminstone uppvärmt …)

Utanför var Tusen Seriers utställning på temat “Inga gränser”. Det fanns även annat serierelaterat i närheten, som åkattraktionen “Batman” …

… och ER-HO Bygg, som jag har gjort ett slags hommage till i min serie Glasregn (ett av Evas äventyr).

Är det någon som har “bidragit” till Aida Ghardagians serie och gjort den ännu obehagligare, eller står det verkligen så? Jag har inte sett den här rutan annanstans, så jag är inte helt säker, men på Emre Özdamarlars serie hade någon också klottrat större näsborrar på teckningarna av Haik. :/
(Jag fick just bekräftat att det verkligen är någon som klottrat på den här bilden.)

(Läs vidare …)

Första recensionen av Drivgods (vad jag vet!?)

Simon säger har skrivit en intressant recension. Det är alltid fascinerande hur andra människor uppfattar en bok som är så personlig för mig. Och alltid fyllt av rädsla om huruvida de överhuvudtaget har sett något av värde i den. :3

Eftersom jag tycker att det är jätteroligt att diskutera mina skönlitterära verk måste jag bara kommentera ett par saker i recensionen. Inte som kritik mot kritiken (eller snarare bristen på kritik), utan bara som vidare diskussion, för mitt eget nöje. (Samt för att jag har överdoserat kaffe och för att jag egentligen har en deadline imorgon kväll.)

# mild spoilervarning #

* * *

En lite bisarr grej är att Simon uppfattar det som att Drivgods utspelar sig i en värld “där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar“.

Okej, nu råkar de två länderna där det mesta av handlingen utspelar sig vara just socialistiska, men det innebär inte att alla nationer i den världen är det.

Och i och för sig, socialismen i de länderna kan väl sägas “fungera” ungefär lika bra som kapitalismen “fungerar” i vår värld idag … Men även om jag inte har fokuserat jättemycket på det politiska trodde jag faktiskt att jag gav en rätt negativ skildring av denna “socialism”!

I URSA, motsvarigheten till Sovjet, dog Aerons och Evas familj av svält, och deras mammas spöke antyder att myndigheternas åtgärder förvärrade hungersnöden.
I Ban La-Ilanam, motsvarigheten till Kommunistkina, finns det en massa korruption och andra problem. Där finns prostitution och trafficking, och myndigheter som skamlöst profiterar på sexindustrin. En av figurerna ur lokalbefolkningen säger rakt ut att regeringen bara hostar upp tomma floskler, medan en stor del av befolkningen lever i fattigdom och många tvingas försörja sig inom en “skuggekonomi”. Vid ett tillfälle blir Willie arresterad för att hon skänker ett klädesplagg åt en gammal gumma som är klädd i trasor, och hon släpps ur häktet bara för att Eva förmår en högt uppsatt officér att hjälpa dem … Och mot slutet, när de blir involverade med Sha-Guos marinarbetares solidaritetskommitté som stödjer sina vänner på den avlägsna Hundön i deras kamp mot kolonialt förtryck, får de veta att Ban La-Ilanam avbröt sitt statliga biståndsprogram när Hundön vägrade ta emot deras “ideologiska bistånd” (dvs. att biståndet endast gavs med avsikt att göra Hundön till ett slags lydstat), och att solidaritetskommittén måste vara väldigt försiktiga när de fortsätter hjälpa sina vänner.

Men allt detta kanske inte uppfattas som så negativt eftersom handlingen överlag är ganska lättsam …

(Förresten – med risk för att turk-nörda loss totalt – så förekommer det inga uighurer i Drivgods, utan det är Leoparden i Eva ♥ Asbesthjärtan som har uighurer i släkten. :3 Fast å andra sidan är Aeron väldigt lik en riktig uighur som jag träffade på en gång i Ulan Bator, och han och Eva har åtminstone en del andra turkfolk i släkten.)

* * *

Det uppfattas nog helt olika av olika personer vad som är “huvudhandlingen” i Drivgods. För mig är det inte “flicka-möter-pojke”-motivet, utan det motivet är bara en del av den centrala tråden – att växa upp och våga frigöra sig och hitta sin egen väg.

Om man nu ska analysera så är det romantiska motivet (för mig) på ett djupare plan en symbol för att lära sig se sitt eget värde. (Fast man kanske måste vara barn till missbrukare eller annars dysfunktionella föräldrar för att överhuvudtaget kunna förstå den dimensionen …?)

Hela resan till den andra världen är en symbol för “konstruktiv eskapism” – Willie “flyr” på sätt och vis till en annan värld för att skydda sig från och få lite distans till vad hon utsätts för i sin egen värld, och där blir hon så småningom stark nog för att våga konfrontera verkligheten. I slutet har hon gjort sig fri och kan välja sin egen väg.

Drömmen som Willie återberättar i epilogen torde väl ändå hinta ganska klart om detta. (Det är för övrigt en dröm som jag själv hade i ungefär samma ålder och livsskede.)
Men det är en väldigt yvig berättelse som kan läsas på en jävla massa olika plan, och den är nog aldrig övertydlig med nånting. Så varje läsare uppfattar den nog helt annorlunda, som sagt. Och det är väldigt spännande för mig. :3

* * *

Avslutningsvis fattar jag inte varför alla alltid jämför mina serier med Donna Barrs serier. Jag har försökt läsa några av hennes serier för att kanske få reda på varför, men jag orkade aldrig mer än ett par sidor, eftersom de bara kändes totalt ointressanta … V^(oo)^;V

Tunguska #10!

80 sidor, A4, 40 kr!

I detta nummer publiceras sista kapitlet av Drivgods. Samtidigt kommer ju Drivgods även ut i en fet samlingsvolym, vilket kanske kan tyckas vara lite knäppt.

Men nu kan man i alla fall välja helt fritt om man vill ha fanzinet eller boken, och slipper utpressas till att köpa fanzinet först för att man inte kan hålla sig innan man får läsa fortsättningen på berättelsen, eller hela boken fast man redan har alla fanzinen med de föregående kapitlen … Fast man kan så klart köpa både fanzinet och boken, på en gång, nu med. V^(oo)^V

Det som finns i fanzinet och som inte finns i boken är ett omslag med pitbullterriern Emma, heta kravallgreker på sidan 3, lite skisser (inklusive fanservice!!! :3), och åtta sidor fotografier och historik om Gateshead i norra England, där detta kapitel utspelar sig. Sen är ju även själva serien tryckt i större format än i boken.

Posters och vykort :3

Omslaget till Drivgods-boken blev ju så jävla snyggt, så jag kände mig tvungen att trycka lite vykort och posters med det.

Vykort – med runda kanter!! V*(oo)*V

Sen tryckte jag posters på linduk. Det är snyggt och håller mycket bättre än papper. Om man för ett nomadiskt leverne som jag uppskattar man att man helt enkelt kan rulla upp dem och inte behöver oroa sig för att de ska skrynklas eller plattas ihop i packningen.

Om man inte för ett nomadiskt leverne kan man även spänna upp dem på en kilram (30 x 40 cm).

Jag gjorde tre av varje motiv, så det är med andra ord en extremt limiterad upplaga!

Detaljbilder.

Rapport från Göteborgs seriefestival 2011

(English version if you click through the photos here on flickr. V^(oo)^V)

(Foto från Blå Ställets facebooksida! Med mig och Johan Ragnarsson från Svenska Superserier.)

24-26 november ägde den allra första upplagan av Göteborgs seriefestival rum. Den hölls på Blå Stället i Angered, i väldigt fina och rymliga lokaler, dock möjligen med nackdelen att vissa borgare och rasister kanske inte vågar åka ut till de nordöstra förorterna … :op

Jag själv har bott i en av dessa förorter (Hjällbo), och gått på Angeredsgymnasiet, som är en del av samma byggnadskomplex med Blå Stället, så jag tycker att det är helt fantastiskt roligt att Marcelo Romero har tagit initiativet till en seriefestival just där!

(Läs vidare …)

« Previous PageNext Page »